Detta legendariska mål skedde den 14:e juni 2002 och kom att få en helt avgörande roll för utgången av div. VII Södra. Veckorna efter hörde också flera stora filmbolag av sig och ville göra en film på denna dramatiska händelse. Det mest seriösa filmbolaget och Peter Jackson valde dock att slutföra sin påbörjade trilogi.

Fåglarna kvittrade, blommorna blommade och Strömberg styrde NIK:s glada gäng västerut, mot dagens motståndare Borgviks IF. Detta kan tyckas mycket märkligt att Jörgen körde först, med tanke på hans otroliga felkörning på väg till Högboda, några veckor tidigare. Den vakna, (förutom Jörgen) styrelsen hade dock efter Högboda-fadäsen blixtinkallat till ett krismöte. Skulle Jörgen någonsin mer få köra som första bil i samband med bortamatcherna? Efter ett sansat och noga fört resonemang kom en enig styrelse fram till att Jörgen skulle få en chans till. Jens (Var ligger Säffle?) Meyer påtalade klokt att ”En racerförare skall ju köra så snart som möjligt efter en krasch”.

Vi kom faktiskt fram till Borgvik utan några missöden och vid arenan möttes vi av våra trogna supporters! Bland dessa fans, fanns bland annat den f.d. mästerstrutar´n Stefan Skallström, vilket skulle visa sig extra glädjande. Före matchen talades det vitt och brett om Borgviks styrka på hemmaplan. Vår rutinerade coach Nicolaas Ruiter försökte dock inge oss hopp inför drabbningen när han skrek: ”Skall vi ha två poäng?” Förvirringen i omklädningsrummet blev total och det var endast förra helgens erfarenhet, som räddade Nolgård från en total kollektiv psykologisk kollaps. Inför DM-matchen mot Arvika hade Nicko skrikit ”Skall vi ha tre poäng?”

Matchen inleddes med en fantastik målexplosion där Nolgård gjorde mål i sitt första anfall och efter tio minuter hade Nolgård gjort ytterliggare ett mål, plus att Borgviks tröttaste spelare gjort ett för hemmalaget. Bollen spelades sedan hit och dit och mål gjordes, främst då av Emil Östensson. Efter första halvlek och en bra bit in i den andra så ledde Nolgård med hela 10-1 och läget tycktes tryggt. Borgvik bet dock ihop och var på väg att vända matchen till sin fördel! Ett inkast med sig, ett tveksamt domslut, en missad straff för Nolgård, samt Näfvers misslyckade försök att göra en ”Glennströmbergare” var tydliga tecken. Alla dessa ”obetydliga” händelser samt Borgviks beryktade styrka på hemmaplan, som hittills lömskt och skickligt maskerats var oroande.

En rutinerad världsspelare och NIK:are ser naturligtvis dessa tecken. Därför ryckte jag snabbt ifrån min forward och ropade till Näfver, som spelade bollen till mig. Med stor känsla tog jag emot bollen med vänsterfotens insida, innan jag smekte över bollen till högerfoten. Jag avancerade framåt och såg luckan och placerade bollen vid målvaktens högra stolpe. Målvakten kastade sig visserligen åt rätt håll, men det var mest en symbolisk handling och fullständigt meningslöst. Borgviks burväktare skall dock på inga vis lastas för detta mål utan var helt chanslös, redan innan skottet avlossades. Målvaktens tröja bör istället hängas upp i Borgviksladan/ klubbstugan/kommunhuset, som ett minne av detta mäktiga och fantastiska mål!

En otäck tystnad lägrade sig över Sparnäs IP när den fanatiska och stora hemmapubliken insåg vad som hade hänt. Det blev så tyst att man kunde höra en högaffel falla! Faktum är att så också skedde. Linjemannen tappade sin ”flagga” som egentligen var en högaffel, som snitsigt hade försetts med en flagga i toppen.
Paralyserade, uppgivna och besvikna Borgviksspelare tappade nu allt självförtroende och motivation, medan det bland Nolgårdspelarna infann sig en stark känsla av trygghet och djup harmoni. Båda lagens spelare fortsatte sedan spelet i ett närmast narkotiskt rus innan domarens slutsignal väckte upp dem. Efter matchen kom flera av de mycket sportsliga Borgviks-spelarna fram och gratulerade mig, några försökte också rycka av mig min matchtröja, vilket jag vänligt, men bestämt nekade dem.

Min ödmjukhet gjorde att jag naturligtvis inte nämnde något om mitt stordåd för världspressen om målet. Jag blev därför mycket förvånad och besviken när jag två dagar senare ser VM-matchen mellan Sverige och Senegal. Senegalspelaren Henri Camara skjuter två mål på Sverige och båda målen går in vid Hedmans högra stolpe! På något vis hade ryktet nått Japan och Senegals lyhörde coach Bruno Metsu. Han har sedan använt detta effektiva och avgörande vapen mot Sverige! Henri Camaras två mål var dock inte alls utförda med lika stor känsla, som mitt makalösa mål. Det var som om Leonardo Da Vinci skulle ha avbildat Monalisa en gång till, fast med hjälp av en målarpensel. Vet inte om detta beror på sämre tekniskt kunnande hos Mr Camara eller om inte Mr Camara använde större känsla än nöden krävde?

Nu när mitt mål har blivit känt ute i världen ser jag det som min skyldighet att här ge en sanningsenlig och riktig beskrivning av händelsen. Detta som en hyllning till fotbollen och den fantastiska möjlighet till underhållning spelet kan skänka till dess utövare och betraktare. Elaka tungor ( läs sportkrönikörer) har beskyllt mig för att vara medskyldig till Sveriges snöpliga sorti i VM. Detta vill jag dock starkt protestera mot, utan ryktet om mitt mål får ses ett ur ett perspektiv av dagens snabba informationssamhälle i vår globala värld.

Målets betydelse för Nolgårdsspelarnas självförtroende och de efterkommande framgångarna i seriespelet kan dock inte förringas. Nolgårds mannar uppträdde efter denna match mycket självsäkert och förlorade inte en enda match i serien. Seriesegern var ett faktum och målskyttet lossnade ordentligt och slutade på otroliga 100 mål!

/ Mats Hansson